Den röda adressboken gavs ut 2015 och blev sedan nyutgiven på Forum 2017 och blev vad jag förstår hyllad även internationellt. Det gjorde mig nyfiken på boken. Den beskrivs som en gripande relationsroman. Trots det är Sofia Lundberg med som deltagande författare på Feelgoodfestivalen 2019, vilket gör mig fundersam. Nåväl. Boken:
Upplägget är att en kvinna på 96 år sitter hemma vid sitt köksbord med den adressbok hon har haft sedan 1928, då hon var åtta år, och minns personerna i den, varav i princip alla är döda. Den enda som lever är Jenny, hennes systerdotterdotter som bor med man och tre barn i Amerika. Först verkar det som om det är den gamla kvinnan, Doris, som har tagit hand om Jenny under hennes uppväxt, men i slutet av boken framkommer det att de aldrig levt tillsammans, men träffats varje år under Jennys uppväxt. Hursomhelst är Jenny den enda släktning Doris har och hon vill skriva ner sina minnen för att Jenny ska ha dem kvar när hon själv är borta. Så långt allt väl.
Dåtid och nutid
Det är mycket riktigt en bok som är gripande. Den äldre damen levde ett spännande och hårt liv på trettio- och fyrtiotalen i såväl Frankrike som Amerika. De delarna i romanen tycker jag mycket om.
De kapitel som handlar om Doris tidigare liv är skrivna i jag-form och riktar sig till Jenny som mottagare. Det funkar väldigt bra.
De kapitel som handlar om Doris i nutid är skrivna i tredje person, och jag förstår inte den uppdelningen. Det är helt och hållet Doris historia och det är inte svårt att hålla isär dåtid och nutid. Men detta är ändå en petitess och gör inte boken sämre, mest en reflektion från min sida som själv brottas med berättarperspektiven i en egen berättelse. Nutidsberättelsen visar hur en gammal och kroppsligt skröplig människa, med fullt förstånd intakt, lever sitt ensamma liv med kommunens hemvårdare som enda sällskap.
Adressboksidén
Idén med att den gamla kvinnan ska skriva ner sina minnen av alla personer hon har mött de senaste nittio åren är bra. Men den fullföljs inte. Dels kommer personerna inte i alfabetiska ordning, som de ju gör i en adressbok. Dels är det enbart en handfull personer i hennes liv det handlar om.
Men inget däremellan
Doris nedskrivna minnen berör tolv år av hennes liv, från det att hon är tretton år och tvingas att börja arbeta för sin försörjning till hon är cirka 25, då andra världskriget är slut och hon återvänder hem till Sverige. Summariskt får vi veta att hon sedan bor tillsammans med en äldre manlig vän i tjugo år. Ännu mer summariskt får vi veta hur de cirka femtio senaste åren, från det att systerdotterdottern föds, har gestaltat sig. Under dessa sjuttio år får vi alltså inte följa någon från adressboken. Så med facit i hand är jag inte riktigt säker på vad den röda adressboken hade för funktion. Romanen hade fungerat minst lika bra utan den.
Jag tyckte om tonen i boken och har inget emot det något ytliga och summerande anslaget. Det var lätt att se händelserna framför sig och det är intressant att läsa om en tid som på ett sätt inte är så långt borta men ändå är så totalt annorlunda än idag.
Ordhyllans bokrecension av Den röda adressboken av Sofia Lundberg, utgiven 2015 på Kalla Kulor och 2017 på Forum. Den fick betyg 3+
Lämna ett svar