Karin Slaughter var ett författarnamn jag inte kände igen när en vän berättade att hon läst De vackraste och rekommenderade den. Dock finns flera av Slaughters böcker utgivna på svenska. De vackraste är en fristående psykologisk thriller.
Spännande dubbelliv uppdagas kapitel för kapitel
Jag gillar verkligen riktigt spännande böcker och särskilt fascinerande tycker jag det är med människor som tappat minnet eller som lever dubbelliv. I den här boken det det senare, men det tar en bra bit in i boken innan vi som läsare får reda på vem och hur och framförallt i vilken omfattning den här personen lever som en brottsling av det värsta slaget samtidigt som ett liv som välbärgad, gift villaägare. Det tar också några kapitel innan vi förstår hur de olika personerna man träffar hänger ihop.
De vackraste är välskriven med ett lättläst flyt, korta kapitel och tydliga perspektiv för de olika huvudpersonerna. Det går inte att lägga den ifrån sig för det uppdagas hela tiden mer och mer av bakgrundshistorien och den aktuella berättelsen som till slut blir en kamp mot tiden där man inte vet vem man kan lita på, varken inom familjen, kollegorna, polisen eller FBI. Allt sammantaget ger det boken ett högt betyg. Det som drar ner det (från 4 + till 4) är att man som läsare får ställa in hela sitt liv de cirka 10-15 timmar det tar att läsa ut boken. Skämt åsido. Det som är skälet till att jag inte kan ge den ett plus extra är att den är så fruktansvärt otäck.
Otäcka fysiska scener och en ondska för stor att smälta
Brotten är så bestialiska och så detaljerat beskrivna att jag undrar om någon människa kan må bra av att läsa sådant. Jag brukar inte beskyllas för att vara lättskrämd (jag hör ju till dem som tycker Getingfabriken är bra) och jag dras till psykologiska thriller men någonstans går väl min gräns också. Jag tror gränsen går vid de alltför grafiska beskrivningarna av fysiskt våld mot människor. Hur kan en vanlig människa skriva sådant? Jag tittade på författarporträttet på bokomslaget och tyckte mig se en obehaglig blick under den blonda luggen och kan såklart inte låta bli att fundera på om man automatiskt dras till blodigt våld med det efternamnet eller om man tar sig det efternamnet för att man har sådana böjelser?
Nåväl, det som trots allt är allra otäckast är det utstuderade våld som en riktigt ond och sjuk psykopat till människa kan utöva om hen får tillräckligt med möjligheter (pengar till exempel). Efter att ha sett filmen När lammen tystnar någon gång på 1990-talet trodde jag att man hade sett det värsta, men nu förstår jag att den filmen bara var början på de bestialiska böcker och filmer som sedan följt.
Summa summarum så har ”Fru Slakt” skrivit en utomordentligt spännande psykologisk thriller. Läs den gärna, men nu har jag i alla fall varnat dig!
Ordhyllans bokrecension av De vackraste av Karin Slaughter, utgiven 2015 på HarperCollinsNordic. Den fick betyg 4
Lämna ett svar