Doktor Glas utgavs 1905 för första gången. Den var uppmärksammad redan då och den har blivit en av den svenska skönlitteraturens klassiker, inte minst för Hjalmar Söderbergs fantastiska språk.
Berättelsen är skriven i dagboksform och utspelar sig i Stockholm tidigt 1900-tal. Jag är personligen inte förtjust i just dagboksformatet men i den här boken spelar det mig ingen roll, för språket är så vackert och berättelsen så engagerande och innehållet så tidlöst betraktande över moral, drivkrafter, behov av kärlek och bekräftelse och kanske en smula meningsfullhet i livet.
Som att läsa poesi
Romanen är inte ens 200 sidor lång. De riktigt skickliga författarna behöver inte fler sidor för att få fram exakt det de vill ha sagt, att ge berättelsen precis det den behöver. Här finns inget överflöd, ingen utfyllnad, inga onödiga beskrivningar eller utfyllnad. Varje ord, varje mening är vald och vägd på guldvåg. Hela stycken kan plockas ut, ställas för sig själva, tagna ur sitt sammanhang och bilda en dikt.
Första budet: du skall icke förstå för mycket.
Men den som förstår det budet, han – har redan förstått för mycket.
Jag yrar, det går i cirkel för mig.
Från mörker till mörker.
Meningar blir i solitär som bevingade ord och kloka sanningar.
Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad.
Nej, det finns ingen lyckodröm som inte till sist biter sig själv i svansen.
Handlingens dilemma
För dig som ännu inte läst boken och inte känner till dess handling vill jag inte avslöja den. Men temat den vilar på sammanfattas bäst med Söderbergs egna ord, sagda ur Doktor Glas mun:
Att vilja är att kunna välja. Å, att det skall vara så svårt att välja!
Att kunna välja är att kunna försaka. Å, att det skall vara så svårt att försaka!
Ordhyllans bokrecension av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, utgiven 2010 av Alberg Bonniers klassiker. Den fick betyg 4
Lämna ett svar