Efter att ha läst Doktor Glas av Hjalmar Söderberg i bokklubben var jag så upplyft av den att jag genast ville läsa de modernare böcker som utkommit som en följd av den, bland annat Mordets praktik av Kerstin Ekman.
Efterföljare till Doktor Glas
Jag började först på Gregorius av Bengt Ohlsson eftersom den länge har stått i min ”att läsa-bokhylla” och har fått så goda omdömen. Den handlar om historien från Doktor Glas men ur bikaraktären pastor Gregorius perspektiv. Men efter ett hundratal sidor ledsnade jag på den, trots att den var välskriven och hade ett språk så vackert att jag stundtals trodde att jag fortfarande läste Söderberg. En tredje bok som emanerar ur Doktor Glas är Dosan av Helena Sigander och den är skriven ur Helgas perspektiv, Gregorius unga hustru och Doktor Glas patient. Men först grep jag mig an Mordets praktik.
Vackert och tidsenligt språk
Som allt annat Kerstin Ekman skriver är språket fantastiskt. Hon har lyckats med konststycket att få till såväl språket som stilen och känslan så att det stämmer överens med Söderbergs bok, trots att den är skriven drygt hundra år senare. I Mordets praktik är jag som läsare tillbaka i Söderbergs Stockholm på tidigt 1900-tal. Men Ekman har valt att skildra miljön ur en annan synvinkel. Visst är huvudpersonen i Mordets praktik också läkare, precis som Doktor Glas, men han rör sig på en betydligt lägre social nivå. Hans Stockholm är skitigare och fattigare.
Två världar som förenas med hundra års mellanrum
Ekmans doktor Pontus Revinge brottas med liknande frågeställningar och känslor som doktor Glas och han träffar även densamme i Stockholms vimmel. Som läsare tycks jag befinna mig i ett slags parallellt universum: läsande en fiktiv roman om en romanfigur som interagerar med en annan figur, från en annan roman, skriven hundra år tidigare. Till slut vet jag inte var Doktor Glas börjar och Mordets praktik slutar. Och jag njuter av det!
Ordhyllans bokrecension av Mordets praktik av Kerstin Ekman, utgiven 2009 på Bonniers. Den fick betyg 3+
Lämna ett svar