Efter att ha hört, bland annat av boktipsen i Go’kväll på SVT, att Mörkret av den, för svensk publik, nye isländske författaren Ragnar Jónasson, var en spännande bok med ett väldigt oväntat slut blev jag sugen på att läsa den direkt. Jag älskar att bli överraskad – att sitta häpen efter sista kapitlet och undra hur man kunnat bli så lurad! En snabb koll på nätet visade att alla framhöll det väldigt spektakulära slutet samt att boken var välskriven.
Oväntat lite överraskande
Nu sitter jag här och undrar om mina förväntningar skruvats upp för högt eller om jag inte har läst samma bok. Visst – slutet var annorlunda. Men jag blev inte överraskad. Jag hade förväntat mig att gärningsmannen skulle vara den man minst anade och blev mest förvånad över. Ni vet sådana där böcker där den enda personen som hjälten har litat på visar sig ha spelat dubbelspel och inget är som man trott. I Mörkret var gärningsmannen en tämligen ointressant figur som dök upp lite snett från vänster mot sluttampen. Någon spänning upplevde jag aldrig.
Enkelt språk
Ett omdöme som många skrivit om boken är ”välskriven”. ”Mästerligt berättad” skrev The Guardian. Redan på första sidan reagerar jag på enkelheten i språket: ”Hur fick du tag i mig?”, frågade kvinnan som satt mitt emot polisinspektör Hulda Hermansdóttir. Rösten var ostadig och i ansiktet stod rädslan skriven.” I nästa stycke känner sig Hulda ”ganska säker på att kvinnan inte hade rent mjöl i påsen”. Och hur kunde hon känna på sig det? Jo, för Hulda ”kunde med lätthet avgöra när någon försökte slå blå dunster i ögonen på henne.” Berättelsen förs framåt med hjälp av dialog. I övrigt berättas händelserna i korta summariska stycken. Jag kom på mig själv ett par, tre kapitel in i boken att undra när själva boken liksom skulle börja! Hulda är en ganska trött och bitter person. Det beskrivs bland annat som att ”Svårmodet och hopplösheten sköljde över henne” och ”på något sätt hade åren bara flugit förbi.” När Hulda blir chockad kände hon hur ”marken helt försvann under hennes fötter” och sedan ”gick hon med tunga steg till sitt arbetsrum, chockad över beskedet.” Jag har svårt att leva mig in i känslorna och för mig blir Hulda och alla övriga karaktärer tämligen platta och ointressanta. Att läsa Mörkret är som att höra någon berätta om sitt jobb. Människorna blir bara namn, inte kött och blod.
Lättläst i fin miljö
Men annars var boken rent allmänt småputtrig och lättläst. Många tycker det är bra med en äldre kvinnlig huvudperson istället för en äldre manlig polis med en yngre kvinnlig kollega. Boken, som är en deckare, tar även upp andra aspekter på just könsroller inom arbetslivet. Och Island är ju alltid en härlig plats att befinna sig på.
Ordhyllans bokrecension av Mörkret av Ragnar Jónasson, utgiven 2015 på Modernista. Den fick betyg 2+
