Av Karin Fossum har jag läst åtminstone ett par böcker tidigare, dem med polisen Sejer. Jag minns dem som välskrivna, väldigt spännande men också starkt känslomässigt berörande, så starkt att jag dragit mig för att läsa mer av henne. Det krävs kraft och mod att läsa en Fossum, har jag tänkt.
Jonas Eckel, en kort thrillerbetonad roman om en man med samma namn, är inte lika otäck och lika välskriven som jag förväntade mig. Vilket inte betyder att den håller låg kvalitet, tvärtom. Den är skriven i jag-form helt och hållet ur Jonas Eckels eget perspektiv. På det sätt får jag som läsare höra hans tankar och känslor och därigenom förstå hans handlande. Men som läsare tar jag inte helt hans parti. Han är – för att citera hans hustru – ”inte riktigt klok”.
Kort men kompakt
Boken är bara 150 sidor kort, men varje sida är helt fylld av text. Det finns inga kapitelindelningar och dialogen är skriven utan anföringstecken, det vill säga utan citattecken eller talstreck. Det gör texten kompakt, men inte svårläst.
Det vilar ett obehag genom hela boken, från första sidan, man vet att något kommer att hända, men inte vad. När det händer kommer det väldigt hastigt och är snabbt över. Lång framkörning till ett slut, som i efterhand, inte är ett dugg överraskande.
Lämna ett svar