Morgan Larssons förra bok ”Det opålitliga hjärtat” tyckte jag mycket om och hans nya ”Kistbyggarna” hörde jag positivt om när den kom ut. Jag såg även en intervju med honom på tv, denne ytterst sympatiske man som mest är känd som radiopratare i ”Christer och Morgan” och ”SöndagsMorgan i P4”. Mina förväntningar var därför högt ställda när jag ställde mig i reservationskön (först!) på biblioteket.
Höga förväntningar, habil inledning
Boken är mycket lättläst och den första delen flyter på. Här presenteras de karaktärer som vi får följa på en isolerad plats under en två veckor lång kurs i att bygga sin egen likkista. Upplägget är klassiskt: ett begränsat antal personer på en avskärmad plats. Men det lyfter inte. Jag förnimmer en svag besvikelse inom mig, men håller den ifrån mig och tänker att det tar ett tag innan man kommer in i en bok.
Någonstans runt sidorna 100-150 tycker jag dock att berättelsen går på tomgång. Det rullar på och det är lättläst men det finns inga spänningsmoment eller vändpunkter.
Starka mänskliga känslor
Att berättelsen handlar om starka känslor, rädsla för döden, rädslor och hemligheter som kommer till ytan under en sådan absurd aktivitet som att bygga sin egen kista tillsammans med några okända personer på en isolerad ö i sommarprunkande svensk skärgård är inte svårt att inse, redan när man sett titeln och läst baksidestexten. Just sådana starka känslor tycker jag är jobbiga och jag läser därför hellre om mord eller rena komedier, så verklighetsfrånvänt som möjligt. Hamnar det för nära verkliga människors och min egen bräcklighet backar jag. Sjukdom och död vill jag helst inte läsa ett enda verklighetsnära ord om. Men jag var beredd att göra ett undantag – det handlar ju ändå om Morgan Larsson, min idol!
Gripande människoöden som inte går att värja sig emot
Så jag är inte på något sätt oförberedd när allt detta byggs upp och blommar ut i Larssons roman. Men efter den ordinära inledningen drabbar det mig ändå oväntat någonstans efter halva boken. Det påminner starkt om vad jag upplevde när jag läste ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman. I första delen tyckte jag stundtals det var för tramsigt och var färdig att lägga boken i från mig. Men när den slutade satt jag och grät. Precis samma scenario med Kistbyggarna. Under sista tredjedelen sitter jag och gråter. Gråter av känslor över min egen ensamhet och ofullkomlighet.
Texten är inte höglitterär – men det är ett avskalat och enkelt språk som träffar precis där det ska – i det opålitliga hjärtat.
Ordhyllans bokrecension av Kistbyggarna av Morgan Larsson, utgiven 2019 på Piratförlaget. Den fick betyg 4
