Snygg och välgjord
Gräddhyllan fick jag som recensionsexemplar från förlaget Hoi och läste därmed boken två dagar innan den kom ut till försäljning. Härligt med så färsk bok! Den är väldigt snygg; omslaget går i rosa och svagt turkosa toner och överhuvudtaget upplever jag den som välgjord, jag hittar inga eller bara enstaka korrfel. Tänk att korrekturläsningen har blivit så pass dålig nuförtiden att man vill ange särskilt när texten är felfri.
Bisarr skröna
Jag beställde recensionsexemplar eftersom förlaget beskrev boken med ord som ”skruvad” och ”bisarr skröna”. En baktanke var att förutom en underhållande stund även få inspiration till den bok jag själv håller på att skriva. Vad jag däremot inte uppmärksammade förrän jag satt med boken i handen var att den är del tre i en trilogi – och jag har inte läst de första. Det enda jag läst av Elin Eldestrand är en novell, som jag minns som lättsam och humoristisk. Nu funkade det dock alldeles utmärkt att läsa Gräddhyllan som fristående.
Utspelar sig på sextiotalet
Det tog några sidor in i boken innan jag förstod att den inte utspelar sig i nutid. Ledtrådar kommer pö om pö. Huvudpersonen, en ung kvinna som heter Charlie, bor med sin mamma i ett hus utan el. Kanske fyrtiotal tänker jag, men Elvis Presley har nämnts så det måste vara senare. Nästa ledtråd är att Charlie ännu inte är myndig men snart ska fylla tjugoett. Okej, inte senare än sextiotal i så fall. Det nämns att Gustaf VI Adolf är kung – alltså femtio- eller sextiotal. Jag blir en aning frustrerad över att inte veta exakt, men det är ju också typiskt mig: årtal, avstånd och alla siffror är viktiga för att min hjärna ska koppla! Sextiotalsreferenserna blir dock fler och fler med namngivna artister och låttitlar, lösa John Silver och Bildjournalen och bidrar till den mysiga miljön.
Högt tempo och drastiska vändningar
Beskrivningen av boken håller vad den lovar – det här är bisarrt och skruvat. Tempot är högt och här älskas och mördas med samma lättsamma emfas. Jag gillar det. Jag gillar framförallt att underhållningslitteratur får vara just ren och skär underhållning. Allt behöver inte ha spänning, djup, verklighetsförankring och vara självupplevt.
Den genomgående historien i boken är huvudpersonen Charlies kärleksrelation med en ung greve.
Humoristisk ton
Den humoristiska tonen sätts av en del drastiska liknelser, som ”Jag har murat igen mitt underliv med varenda sten i Kopparbergs län.” och ”Hon niger så djupt att näshåren praktiskt taget borstar den tjocka mattan.” Bikaraktärerna har roliga namn som till exempel doktor Frisk och tandläkare Gadd. Allt det här är helt i min smak.
Onödig novell
Av någon anledning avslutas boken med en novell som uppges som bonus. Men i själva verket tar novellen vid i exakt samma ögonblick som boken slutar och borde därför helt enkelt ha varit det sista kapitlet. Även trots att novellen börjar och avslutas med några korta ord från nutidens Charlie. Det hade fungerat bra såväl med som utan dessa nutidsreflektioner. Ännu bättre hade novellen kunnat strykas helt – slutkapitlet har ett utomordentligt välavvägt slut som det är.
Summa summarum – en rolig lässtund!
Ordhyllans bokrecension av Gräddhyllan av Elin Eldestrand, utgiven 2020 på Hoi. Den fick betyg 3 +
Lämna ett svar