Åttiosextusen

Jag stirrade på mannen som satt i stolen på andra sidan skrivbordet och insåg att jag inte hade en aning om vem han var. Jag mindes inte. Uppenbarligen hade jag anställt honom, men jag kunde inte komma ihåg hur eller ens varför.

Han satt bekvämt tillbakalutad i karmstolen framför skrivbordet på mitt kontor. Jag var en av en få som hade eget kontorsrum, de flesta hade sina arbetsplatser i kontorslandskap. Han hade lagt det ena benet över det andra, så att byxbenet åkte upp och blottade inte bara en mörkbrun tunn strumpa utan även en god bit av en blek vad med riklig behåring. Armarna hade han korsade över bröstet. Skjortärmarna var prydligt knäppta och tyget var bara en aning skrynkligt runt midjan och ärmarna. Kavajen låg slängd över stolsryggen. Kavajen och byxorna hängde ihop som en kostym och var sydda i slätvävt ljusbrunt tyg. Han kunde ha sett ut som en statstjänsteman, en kontorschef, en innesäljare eller en civilklädd polis och försvunnit i mängden av medelålders, medellånga, normalsmala män i en mellanstor svensk stad, passerat obemärkt förbi i de flesta sammanhang, om det inte vore för håret.

Den stora krulliga frisyren tog upp större delen av mitt rum och skulle vi släckt belysningen hade hans huvud lyst upp hela rummet med ett påträngande rött sken. Som en sol som går ner vid havets rand, ett eldklot ur en vulkan, en gloria av självlysande neon. Vid tinningarna skar ett par skarpa vikar in över hjässan och blottade den bleka huvudsvålen. Det gav intrycket att hans panna var både bredare och högre än vettigt. Hans huvud var som ett överdimensionerat ägg, vitt, ovalt och slätt.

Jag försökte slita min blick ifrån det eldfängda hårburret och åter titta ner på papperskopian som låg på min bordsskiva. Mitt skrivbord var tämligen rent, bortsett från det där pappret, några pennor i ett glas och färgglada mappar med handlingar.

Jag hade bett denne man, Dan – jag tittade ner på pappret – Dan G Alexandersson, att komma in till mig för att jag behövde prata med honom om den här fakturan.

”Dan”, sa jag, ”du har ju varit anställd här i en dryg månad nu”. Jag vände upp blicken från pappret och tittade på honom tvärsöver bordet för att få en bekräftande nick av honom. Han gav mig den tillsammans med en leende, som, trots håret, såg genuint ut. Okej, så långt hade mitt minne hunnit i fatt mig.

”Här framför mig har jag fakturan från vårt telebolag”. Jag gjorde en paus och drog efter luft. Dan G tittade med en öppen och intresserad blick på mig. Jag fortsatte: ”Enligt den här fakturan har du ringt för åttiosextusen kronor under din första månad hos oss”.

När jag uttalade summan hörde jag själv hur absurd den var. Ingen människa kan ringa för åttiosextusen kronor på en månad. Naturligtvis hade det blivit något fel och nu kände jag mig dum som kallat in honom på mitt rum.

”Ja, hurså”, svarade Dan G Alexandersson samtidigt om han studerade nagelbanden på sin vänstra hand. Han hade ingen vigselring.

”Åttiosextusen kronor”, sa jag. Han borde reagera på summan och rätta mig. Skratta åt mig. Bli bestört. Ifrågasätta. Men han lade ner vänsterhanden i knät och övergick till att titta på högernävens naglar.

”Åttiosextusen kronor”, sa han.

”Det är väldigt mycket pengar”, sa jag och betonade varje stavelse. Trots att jag var den upprörde chefen kände jag att mina ord, trots min betoning, inte gav det intryck de borde. Där fanns en tvekan, ett uns av osäkerhet och jag förnam att han märkte det.

”Det är väl normalt?”

”Normalt? Du kan väl inte mena att det är normalt att ringa för åttiosex-jävla-tusen spänn på en enda månad?” Nu började jag spotta upp mig.

”Lever du i forntiden, eller?” Han tittade på mig med den där öppna blicken igen. Jag stirrade tillbaka utan att förmå mig att säga något.

”Du vet, alla har sådana där telefonräkningar nu. Man måste skapa kontakter. Det är så man jobbar.” Han strök pekfingrets och långfingrets naglar mot haklinjen. Naglarna gled friktionsfritt mot huden.

”Men det är fruktansvärda summor. Vi kan inte tillåta oss sådana här kostnader” sa jag,

”Men det är där du har fel”. Alexandersson lutade sig fram i stolen, satte ner båda fötterna i golvet, stödde armbågarna mot låren och fixerade mig med blicken. Håret skiftade nyans i skrivbordslampans sken och fick en guldaktig ton. ”Det är ingen kostnad”.

”Hur menar du? Det är klart det är en kostnad. Vi har fått en faktura från telebolaget på åttiosextusen kronor som måste betalas inom trettio dagar.”

”Du måste se det långsiktigt. Det är väl investerade pengar. På lång sikt får du en vinst på det där.”

Han var oantastlig.

Kanske hade han rätt och jag hade fel. Kanske hade jag levt i en bubbla. Jag lugnade ner mig. ”Nå då så”, sa jag och viftade med handen att han skulle gå.

För stunden var jag lugnad men känslan av att sakna kontroll över situationen fladdrade inombords. Sedan insåg jag att jag inte visste hur mycket jag hade gett honom i lön. Jag sjönk tillbaka i den högryggade stolen och sträckte benen under bordet. Kände en plötslig lust att sparka av mig skorna, men behöll dem på. Jag rannsakade mitt minne. Det var jag själv som hade anställt Alexandersson och det för inte mer än ett par månader sedan. Vad hade vi avtalat om för lön? Satt i relation till åttiosextusen kronor i telefonräkning torde månadslönen vara avsevärd. Jag mindes att han tidigare varit Asienchef för ett softwareföretag och hade miljoner i årslön och att han inte var typen som skulle ha gått ner i lön utan vidare.

Svetten bröt fram på ryggen och jag kände skjortan klibba fast mot skinnklädseln på stolsryggen. Jag såg ut genom den öppna dörren där Alexandersson nyss gått ut  och lät blicken svepa över kontorslandskapet utanför. Hörde hur tangenter smattrade, enstaka telefonsignaler. Till höger släcktes takbelysningen, siste man på ekonomiavdelningen gick hem för dagen. Vi var ett stort företag och jag var chef för alltihopa, bossen på bygget, basen för bosset. Vi omsatte mångmiljonbelopp och verksamheten löpte i princip smärtfritt. Vi hade växt med nästan hundra procent de senaste fem åren. Vi nyanställde, vi utvidgade, vi ökade våra leveranser och fick ständigt nya kunder. Mina avdelningschefer drev verksamheten på ett professionellt sätt och våra veckouppföljningar var alltid inspirerande. Jag var mer än nöjd med min position och jag hade inte för avsikt att kliva ner från vd-stolen än på några år. Jag var ännu inte mer än fyrtiosex år och höll mig i god form. Visst var det ett stressigt jobb med långa arbetsdagar och många resor. Men några åttiosextusen kronor ringde jag då verkligen inte för, ens på ett år.

Så mindes jag. Jag hade anställt Dan G Alexandersson som min personliga assistent. Jag började svettas igen och nu sparkade jag av mig skorna. Mina strumpor var beige och såg inte helt rena ut. Ur skorna steg en fuktig lukt. Personlig assistent! Han hade tagit hand om all min administration, bokat besök av försäljare, skrivit in mina jujutsupass i min kalender. Han hade underlättat min tillvaro. Han var verkligen vad jag behövde. Men jag hade inte sett honom särskilt ofta under de här veckorna. Jag mindes att vi haft ett kort avstämningsmöte när han hade jobbat hos oss en vecka. Jodå, det gick bra. Hans hår svepte förbi ibland ovanför skärmväggarna i kontorslandskapet, men ibland gick det flera dagar utan att vi såg varann på kontoret. I min mejlbox kom hans bekräftelser. Textmeddelanden pep i min mobil för att påminna mig om tiden när det var dags att gå till nästa uppdrag. Han gjorde det han skulle, såvitt jag visste.

Men personlig assistent, det var vad han var. Varför hade en högavlönad och världsvan man, om dock med ett befängt hårkrull, tagit anställning som personlig assistent? Oavsett vad han varit och vad han gjorde så är åttiosextusen kronor en summa som är i sammanhanget osannolik.

Var fan ringde han egentligen? Och vad sjutton hade jag gett honom i lön?

Paniken växte.

Som tur var vaknade jag precis då. De är obehagliga, de här drömmarna jag har haft så ofta på sistone. Riktigt obehagliga.

Om texten

Åttiosextusen är en text jag skrev en tisdagskväll i mars 2014 på biblioteket på Medborgarplatsen i Stockholm under ett Skrivrum, inspirerad av en dröm som en kompis berättat om.

[simple-social-share]