Jag har en tillhörighet, en plats i livet. Jag finns i ett sammanhang i tillvaron. Jag är inget rå för vinden. Men just nu sitter jag i ett mellanrum. Det är inte så att jag har försvunnit, det finns någonstans där jag hör hemma, sedan.
I mellanrummet finns ett par hundra meter av Österdalälven, himmel ovan och stenbrädd under. En fåra i naturen mellan berg och åkrar. Vatten som rör sig över grund och stenig älvbotten och som kluckande passerar.
En fiskare står till midjan i vatten mitt ute i älvfåran. Jag sitter med mina nakna ben utsträckta framför mig på strandkanten. Baken på en låg, platt sten, hård mot mina hårda delar, men med slät yta mot min mjuka hud.
Vägen är inte långt bort, men bruset från trafiken och bullret från bilar med många förgasare hörs inte alls. Vinden rör grantopparna och jag kan höra lövträden ge ifrån sig ett svagt sus. Men här i den lilla utbuktningen av Österdalälven är det vindstilla. Inte ens mitt hår rör sig.
Just nu måste jag ingenting. Ingen disk att tänka på, inget arbete att utföra, ingen som väntar mig, inga mejl att svara på, inte en tanke som måste tänkas. I detta mellanrum, ett rum mellan arbete och fritid, mellan bråttom och tråkigt, mellan skratt och förtvivlan, i detta mellanrum behöver jag inte ens andas. Min kropp andas åt mig. Andas för mig och i mig och genom mig. Hjärtat slår i takt med flugspöets lina som ljudlöst rör sig mot vattenytan. Det står en människa, av samma kött och blod som jag, och håller i fiskespöet. Vi är ett i samma mellanrum, men är separerade från varandra i varsin tanke, varsin känsla. Vi delar mellanrummet och tillsammans fyller vi det med allt som är mänskligt. Men vi är inte tillsammans, vi är var och en och vi ser inte varandra. Vi ser varandra lika lite som vi ser fågeln som svävar en meter ovanför älvens yta där borta mot udden. Lika lite som flugan med en kropp lik en blank sten av safir som landar vid min fot.
Jag sitter i ingenting, och ingenting är vackert. Det kräver inget av mig. Det är inte bortkastat att blunda, mina ögon har sett mer betagande vyer. Det finns ingen gräns för hur länge jag behöver sitta här. Jag kan gå när jag vill. Det finns inga krav på att promenera, jag vet inte hur långt stigen leder. Solen är varm, men jag svettas inte. Vinden är sval, men den kyler inte. Molnen på himlen är lättflyktiga. Nyss släppte ett av dem ner några tunga regnstänk, men jag blev inte blöt. Allting här är ingenting. Ett mellanrum. En tid, en plats, en tanke som inte finns någon annanstans. Varken förr eller senare. Varken då eller sedan. Inte före, inte efter. Mellanrummet är här och när det inte är här längre finns inget tidigare och inget kommande.
När jag inte är kvar i mellanrummet längre är det slut. Eller kvar. Fiskaren kanske tar över mitt mellanrum. Eller så ligger det bara kvar där, några hundra meter av Österdalälven en dag i historien när syrenerna blommar, i evighet.
Om texten
I mellanrummet är en meditativ text som kom till en försommardag 2013 under ett skivarretreat på Tre björnar i Älvdalen, arrangerat i samarbete med Johanna Wistrand,
[simple-social-share]