När jag går förbi telefonen tittar jag intensivt på den för att den ska ringa (och detta är alltså inte bara som jag säger, utan jag stirrar verkligen på den när jag passerar). Om jag tänker tillräckligt intensivt på att den ska ge ifrån sig en signal och verkligen koncentrerar mig på det så kan jag nog få den att ringa. Å andra sidan kan det vara så, att om jag låtsas att jag inte alls väntar på något utan spelar oberörd, så kanske jag kan lura den att ringa? Varför tror jag överhuvudtaget att det är telefonen som ska överlistas? Hur ska en apparat kunna ringa om ingen slår mitt nummer? Det är ju Han som ska ringa, han som ska slå mitt nummer. Så varför gör han inte det? Har han tappat bort mitt nummer?
Framförallt – varför tillåter jag mig att må dåligt en hel dag, en hel lördag, hur lång den nu kan bli, medan jag väntar på en telefonsignal som kanske inte kommer? Hur många gånger har detta scenario utspelat sig i mitt liv? Lika många gånger som jag har lämnat ut mitt telefonnummer till en vacker yngling.
Ibland ringer det faktiskt, denna lördag. Fyra gånger närmare bestämt, hittills. Vilket är ungefär tre fler gånger än vad det borde ha ringt, telefonskrället. Jag får hjärtklappning varje gång. Jag svarar ”Hallå” och håller andan. Ingen gång är det han. Han vill alltså inte. Varför sa han det då, att han vill att vi ska träffas igen. Jag vill träffas igen. Han kanske är min drömprins, det får jag aldrig veta om han inte ringer. Han var hursomhelst väldigt snygg. Som jag minns det.
Jag har duschat, rakat armar och ben, smörjt in mig, tvätta håret, lagt ansiktsmask (ja herregud, det gjorde jag faktiskt), inte kunnat äta på hela dagen, strukit kläder och skurat badrummet och bäddat rent i sängen (var det inte att utmana ödet onödigt mycket?) och nu sitter jag här och stirrar på telefonen. Koncentration. Fokusering. Ringsignal. ”Lena” – andlös. ”Ja hej, det är Fredrik” Yes!
Nej, det funkar inte. Han kanske har blivit sjuk. Hastigt behövt resa bort. En nära anhörig kan ha blivit sjuk. ”Jag ringer på lördag”. Det är ingenting man bara säger, utan att mena det. Att man ringer. På lördag. Den därpå näst följande lördag som inträffar. Det vill säga idag. Vad är det för människor som säger en sådan sak om de inte menar det?
Nu är klockan över nio och ingen vettig människa kan mena att det är ”på lördag” längre. Jag sätter upp håret i en tofs, breder två limpskivor med smör och hyvlar på några ostskivor. Sätter mig i soffan. Slår inte på teven. Stirrar oseende ut i skymningen.
Om texten
”Varför ringer han inte?” är en text som är skriven någon gång på nittiotalet men är ständigt aktuellt för alla som har väntat på ett telefonsamtal.
[simple-social-share]