Kan man läsa en ljudbok? Eller säger man att ”jag har hört en bok”? För mig är läsa och lyssna tv
Att blunda med öronen
Att lyssna är verkligen en helt annan förmåga än att se. Jag har alltid varit en visuell person. Att lära är för mig att se. När information når mig via öronen är det som att ett relä slår till just vid övergången mellan hörselorgan och hjärna. På samma sätt som man kan blunda för att slippa se, kan jag stänga av hörseln för att inte höra. Det är en praktisk egenskap när man sitter i kontorslandskap eller om man befinner sig i närheten av ett privat samtal mellan andra personer. Där många är nyfikna och spetsar öronen tänker jag ”det där är inte min sak” och stänger av.
Dessvärre fungerar avstängningsfunktionen även automatiskt, utan att jag själv vill.
Att träna hjärnan
När information når mig via öronen utan tillhörande visuellt komplement slutar min hjärna lyssna efter bara några minuter, högst någon kvart. Mina tankar svävar iväg. Jag kan inte hålla koncentrationen uppe, även om det jag lyssnar på är något som intresserar mig. Därför tror jag, de få misslyckade försöken till att lyssna på litteratur till trots, att det skulle vara bra för min hjärna att lära sig lyssna. Att ljudböcker skulle kunna utveckla nya förmågor och trampa upp nya användbara stigar i mina hjärncellers gråa massa. Så jag gav det en ärlig chans.
Genom ett prova-på-abonnemang på två veckor och en betalmånad hos ett ljudboksföretag gav jag mig i kast med böcker som stod på min att läsa-lista.
Att lyssna på samma avsnitt flera gånger
Först ut blev Stephen King. Det hör till allmänbildningen att ha läst King, men det har jag missat hittills. Delvis avskräckt av de tegelstenstjocka böckerna. Valde därför inte en av de tunga klassikerna utan den första i en nyare trilogi om Mr Mercedes. Baksidestexten var lovande. Jag lyssnade faktiskt på hela boken. Med större och större ovilja, men jag höll ut. Den var drygt femton timmar lång men eftersom mitt hörande upphör efter 10-15 minuter måste jag gå tillbaka. Vissa avsnitt lyssnar jag på både två, tre och fyra gånger innan jag kommer vidare. Detta fenomen gäller inte bara Mr Mercedes utan följde mig i alla kommande boklyssnarförsök.
Att se för att förstå
Eftersom jag behöver se för att förstå får jag ingen kläm på personer och platser i ljudböcker. I svenska böcker är problemet mindre, men i översatta engelskspråkiga böcker, som Stephen King, blir det svårt för mig. Dels heter folk saker jag aldrig har hört förut, vilket gör att jag inte ens för min inre syn kan se namnet stavat. Dels hör jag inte vad uppläsaren (som annars var jättebra) säger. Inte ens när jag läser böcker tycker jag det är lätt när orter, gator och geografiska platser har utrikiska namn. Jag får ingen bild av var personerna i boken befinner sig, det ritas ingen inre karta i mitt medvetande. När jag lyssnar blir de utrikiska orden signalen till mitt relä att stänga av.
Att vilja men inte kunna
Men hade jag bestämt mig för att ge ljudböckerna en chans kunde jag inte ge upp redan. Flera böcker låg högt på min ”vilja läsa-lista”. Jag började lyssna på Stjärnklart av Lars Wilderäng, på Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper och Världens vackraste man av Lena Ackebo. Men nej. Jag kände direkt att de var för bra för att slösas bort genom lyssning. Dem måste jag läsa, på riktigt.
Att veta om boken är bra
På Bokmässan stannade jag till vid en förlagsmonter och fick en pratstund om boken ”Skillnaden mellan lingon och blåbär”. Jag drogs till omslaget och titeln. Baksidestexten och det jag fick berättat för mig om boken och författaren gjorde att jag trodde att det här var en bok i min smak. Bara åtta timmar lång såg jag fram emot att lyssna på den. Uppläsaren var även i det här fallet riktigt bra. Språket i boken är enkelt. Temat och miljön tilltalar mig. Trots det – efter halva boken gav jag upp. Den var stentråkig. Jag orkar inte mer. Boken, i sin fysiska form, är bara 222 sidor. Jag är tämligen säker på att jag skulle läst ut den. Det jag undrar är: skulle jag tyckt boken var stentråkig om jag läst den, eller hade jag rentav gillat den?
Att lyssna på garanterat bra böcker
Ännu var jag inte beredd att ge upp. Nästa strategi blev att lyssna på böcker som jag redan läst och tycker mycket om. Bra böcker, garanterat bra böcker. Provade första kapitlen av Gentlemen av Klas Östergren och visst var den så bra som den alltid är (jag har läst den säkert 6-7 gånger sedan den kom ut 1980 i min gröna ungdom). Men det blev mest att jag väntade på godbitarna och kände mig inte sugen på att läsa den igen, för det är bara något år sedan jag såg filmen och dessförinnan hade läst om både Gentlemen och Gangsters.
Nästa blev Himmelsdalen av Marie Hermanson. Den läste jag också om för mindre än ett år sedan och avsikten var att bara lyssna på den jättespännande första delen. Den är fortfarande jättespännande, ett par tre timmar in i boken, men att lyssna tjugo minuter varje kväll, för att lyssna om på tio av dem nästa kväll, tröttar ut mig.
Slutligen lyssnade jag faktiskt igenom hela Doppler av Erlend Loe. Den är redan i skriven form en lättläst bok på sympatiska 159 sidor och som ljudbok fyra timmar. Eftersom jag köpte Loes senaste bok med fortsättningen om Doppler på Bokmässan behövde jag friska upp mina minnen inför den läsningen.
Att läsa i sin egen takt
Genom att lyssna på böcker har jag lärt mig mer om hur jag läser böcker. En ljudbok tar ett fast antal timmar och minuter att ta sig igenom, man vet redan från början att det åtminstone inte går fortare. Många ljudböcker verkar ligga på 14-18 timmar och det låter så mycket. Ett par hela arbetsdagar. Jag vet inte hur lång tid det tar för mig att läsa en bok, trots att jag är en sådan person som klockar, mäter och för statistik över allt som går att klocka, mäta och bokföra. Jag vill fortsätta ha det så, att jag inte vet. Jag vill vara i boken och låta den ta den tid den behöver.
En boks tråkiga partier skumläser jag snabbt igenom. Där boken är spännande, till exempel i slutet på kapitlen, vill jag läsa sakta, sakta. När personer dyker upp och ledtrådar läggs ut vill jag bläddra tillbaka och stämma av. Hur var det nu, vad hette egentligen hennes förre man, är det här samma snubbe som dyker upp? Vilka var det egentligen som pratade om den här detaljen tidigare, visste de något redan då?
Vid särskilt vackra eller begåvande meningar och ordalydelser vill jag läsa om, sänka boken och reflektera, ta mig tid att njuta. I ljudboken blir jag stressad över att uppläsaren bara fortsätter och fortsätter i samma takt utan att ta hänsyn till mina tankar och känslor.
Att läsa med ögonen
Trots att jag lyssnat klart på två hela böcker och delar av flera andra är den mest bestående känslan att jag istället vill läsa dessa böcker på riktigt. Att lyssna på en bok är en sak. Men det är inte samma sak som att man har läst den boken. Kanske kan jag träna upp mig till att lyssna på böcker och nyttja de uppenbara fördelarna med att få mig en bok till livs medan jag samtidigt gör annat, som promenerar eller rensar ogräs, diskar, målar eller bakar småkakor. Jag tror det skulle vara välgörande för min hjärna.
