Men först ska jag bara.
Efter jobbet orkar jag inte. När jag är ledig ska jag bara tvätta, dammsuga, diska, betala räkningar, deklarera, titta på Babel och Mästarnas mästare på tv, sortera papper, byta glödlampa, vädra mattor, rensa ogräs, läsa en bok, tvätta fönstren, mörda mördarsniglar, olja altanen, laga lite mat kanske, läsa en bok, torka damm, vattna blommor, skura badrummet, vila en stund och läsa en bok. Sedan, när jag är klar och kan koppla av. Då ska jag skriva en bok. Åtminstone en novell eller två.
Jag har lärt mig ett ord. Prokrastinering . Läs efter mig: Pro-kras-tin-ering.
Från latinets procrastinare, av pro-, framåt, och crastinus, till morgondagen. Eller på ren svenska: uppskjutarbeteende. På Wikipedia läser jag att det är en ”vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter”. De skriver att den som prokrastinerar medvetet ersätter viktiga aktiviteter med annat som kanske också måste göras men med lägre prioritet, eller som inte alls bidrar till att man uppnår sina mål. Vad det står är alltså att jag gör allt utom skriver den där boken som är mitt mål, min plan, min egen innersta vilja.
Eller som en bekant berättade häromveckan:
