Väninnan ringer mig på jobbet:
– Gissa vad jag har gjort idag?
Hon låter förtjust, uppspelt, glad.
– Köpt en lägenhet?
– Nej!
– Sålt ditt hus? (hon är i flyttankar sedan en tid tillbaka)
– Nej! Hon låter fortfarande lika förtjust, uppspelt och glad.
– Fått ett nytt jobb?
– Nej!
En tiondels sekund betänketid:
– Blivit kär?
– NEEJ!
En tiondel till:
– Köpt en bil?
– JA!
Notera med vilken osviklig precision jag, ehuru spontant och helt oförberedd, prickar in gissningarna i väsentlighetsordning. En man, ett jobb, en bostad, en bil – varje gång man behöver en förändring i livet byter/skaffar man något av dessa. Ofta genom annonser i DN. En bil känns ofta som det enklaste sättet att bryta tristessen. Därför kommer bilen längst ner i prioriteringsordningen. Men frågan är om den är rätt placerad där? Det handlar ju ändå om en affär på ett par hundratusen kronor. Det är väldigt mycket pengar. En man kostar ingenting. Å andra sidan – man vet inte hur länge det varar. Och när man köper en bil vet man vad man får för pengarna.
Min väninna berättade för mig om motorns kapacitet, om de skålade sätena, om tillvalen, den grafitgråa lacken. Och jag gladde mig hjärtligt och ärligt för hennes skull. Jag kände ingen oro. Ska bilen verkligen hålla? Kommer hon att ha den kvar om ett halvår? Kommer den att göra henne tillfredsställd? Ja – allt detta och mer därtill kommer hon att få av denna bil. Hon har valt det hon får. Hon har betalt för det hon valt. Och hon är glad, uppspelt, förtjust!
Ett jobb, en bil, en bostad – allt det går att fixa.
Men en man…
[simple-social-share]