Idag var det livat på ICA-butiken må ni tro!
De hade bytt kortläsare.
Tänk hitech, rymdfärja, flygplansinstrumentbräda, slim design och renhet. Där har ni de nya kortläsarna.
Nu fick vi medelålders kunder problem! Alla har vi ju ICA-kort och alla har vi lärt oss hur man drar och trycker. Remsan inåt, slå koden, tryck OK-knappen längst ner till höger (alternativt STOP-knappen längst upp till höger, för de stackare som betalar med kontanter, men ändå vill att ICA-handlaren ska ha järnkoll på vad man köper för varor), slå koden och avsluta med ytterligare ett tryck på OK-knappen, vid sidan av nian på det uppochnervända numeriska tangentbord vi vant oss vid sedan de första knapptelefonerna för väldigt länge sedan (snurrskiva, någon?).
Enkelt. Sitter i det motoriska minnet. På ICA känner vi oss hemma. Här hajar vi tekniken. Hemma och i samhället är vi överkörda sedan länge av elvaåringar, men på ICA regerar vi medelålders och äldre. På ICA använder till och med pensionärerna kortet; drar och trycker som hade de aldrig gjort annat!
Men idag. Idag såg ingenting ut som förut. Displayen var större, blankare, renare och med klart lysande bokstäver stod tydliga instruktioner. Bra, hann man tänka, det är ju bara att göra som det står. Så märks det inte att man känner sig osäker inför denna nya tingest med fartbåge och blått laserljus.
”Chipet mot dig. Remsan åt vänster”
Okej, ICA-kortet har inget chip, men jag sätter i det med remsan åt vänster.
”Försök igen”
Drar ur kortet.
”Chipet mot dig. Remsan åt vänster”
Jo, jag gjorde ju det. In med kortet igen. En förfärlig tanke slår mig när jag stirrar på nästa felmeddelande:
– Tänk om jag har vänt kortet bakochfram?
Jag har ju remsan åt vänster, riktad mot mig, så att jag ser den. Tänk om man ska vända kortet åt andra håller med remsan bakåt? Det verkar ju inte klokt, kan det vara möjligt?
Vid det här laget, när jag fortfarande förvirrat försöker koncentrera mig på vad den stora rena displayen säger till mig, har expediten redan scannat alla mina varor och upplyser mig om vad jag är skyldig.
– Javisst, säger jag, allt jag behöver nu är en instruktion hur jag gör för att betala.
– Ska du betala med ICA-kortet?
– Ja, tack, säger jag och viftar lite tafatt med kortet i näven mellan mig och expediten.
– Men det där kortet har ju inget chip, säger expediten med en slags medfödd självklarhet. Jag bara hummar lite diffust till svar och stirrar på starwarsapparaten.
– Du ska dra det där!
Expediten pekar lite slängigt mot apparaten som står där och lyser och blinkar som vore det julskyltning. Jag stirrar men hittar ingenstans att stoppa in eller dra kortet, utom den skåra överst på kortapparten, där jag redan stoppat det flera gånger och fått överlägsna felmeddelanden till svar. Inte särskilt informativa heller, ska jag säga! De kunde gott programmera sina rymdapparater att visa lite hyfs för medelålders människor tycker jag.
– Var? kvider jag med stegrande förtvivlan.
– Där!
– Men jag ser inte…. vänta…
– Där! Expediten är lite ordkarg, men gör en tydligare pekning.
– Här?!
Äntligen hittar jag skåran, smal som en metrev, kamouflerad i laser, infiltrerad med modern design till osynlighet i apparatens helhet. Jag drar lättad mitt kort. Det krävs en stadig hand och god syn för att träffa rätt i den smala skåran. Den lämnar inget utrymme för felriktade handrörelser.
”Slå din kod” säger displayen.
Jag slår min kod med hjärtat i halsgropen. I upphetsningen håller jag nästan på att slå bankomatkoden istället. Det finns inget i denna blänkande apparat som talar till mitt motoriska ICA-kortskodsminne. Men jag hejdar mig i sista stund och slår rätt kod och trycker på OK-knappen. Trodde jag. Men icke.
”Försök igen” säger displayen.
På’t igen, svetten tränger fram under luggen, slår koden och tittar noggrant innan jag slår OK – för se på farfar – de har flyttat OK-knappen en rad längre ner! Utöver de uppochnervända sifferknapparna i tre rader och med nollan i mitten av den nedersta, fjärde raden med OK och FEL på vardera sidan om sig har man lagt till ytterligare en rad. Jag är för häpen och stressad för att hinna uppfatta vad de andra knapparna har för funktion, siktar bara målmedveten in mig på den gröna OK-knappen och puh! jag har betalat!
När jag står och packar mina varor betjänas nästa kund, en medelålders man, gissningvis jämngammal med mig. Jag hör honom säga:
– Vänta här nu.
Och expeditens röst:
– Ska du betala med ICA-kortet?
– Men det där kortet har ju inget chip!
– Du ska dra det där!
Den diffusa vinkningen över apparaten.
– Nej, där!
Och jag börjar skratta. Inser att den där expedtiten, och alla hans kollegor i kassorna, kommer att få säga exakt samma saker till exakt alla kunder, varenda dag tills alla deras kunder har handlat minst en gång i den nya starwarsmaskinen.
– Ni har en härlig tid framför er några dagar nu, hojtar jag glatt.
Expediten, som inte är så talträngd, ler lite matt till svar.
Den medelålders mannen efter mig i kön har nu kommit upp jämsides med mig för att ta sina varor och han säger:
– Ja, nu har man gjort det en gång, så nu kanske man kan nästa gång!
– Ja, nu får man handla ofta, så man inte glömmer bort hur man gör mellan varven, säger jag och tillsammans går vi ut ur butiken under glada och lättade miner. Vi har klarat av det. Inte med elegans och finess. Men jag tror min nyvunne vän tänker samma sak som jag:
”Hur ska det inte blir för alla riktigt gamla människor!”
[simple-social-share]