Jag sitter och planerar sommaren och semestern och en av åtgärderna är att fylla i alla speldagar i fotbolls-EM.
13, 17, 22 hade jag såklart redan memorerat (datumen för Sveriges matcher) och jag får snabbt klart för mig att det är 15, 18 och 21 som gäller (klockslagen när matcherna börjar). Det är bara en match som krockar med ett inbokat möte på jobbet, men om mötet slutar tio minuter tidigare så hinner jag hem även till den matchen. Gott.
Jag skäms att säga att jag ännu inte kan alla grupperna, men ursäktar mig med att det är 75 dagar kvar innan öppningsmatchen startar. Samt att jag inte köpt något EM-album än.
Med fin blyertspenna plitar jag in 15, 18, 21 och fyller på med vilka länder som möts vid varje datum i min almanacka (ja, jag har en av papper, som man kan skriva i och hålla i). Jag känner hur saliven rinner till varje gång jag skriver ”Tys”.
När jag för in matcherna de sista gruppspelsdagarna för respektive grupp känner jag kallsvetten bryta fram. Det spelas hela fyra matcher per dag (mot bara tre under gruppspelet fram hit), men de går samtidigt, två och två klockan 18 respektive 21. Det går alltså bara att se hälften av de sista spännande gruppspelsmatcherna i realtid!
Lugna dig. Så är det ju alltid. Det brukar lösa sig. Man får välja den som betyder mest. Och se de andra två i repris.
Det som händer sedan är det som föranleder mig att skriva det här inlägget. Nämligen – hur är man skapt, som människa, egentligen, när man, alltså jag, känner paniken stiga varje gång man i almanackan tvingas skriva in ”vilodag”?
Jag sitter här och lider redan för att matcherna är så få i slutspelet, för att de lata spelarna måste vila en och till och med två dagar mellan sina kvartar, semin och finaler. Det kryper i hela kroppen. Vad ska jag göra alla dessa vilodagar?
Med mer än två månader kvar till EM är fotbollsglaset redan halvtomt.
PS Det är ingen match på midsommarafton. Så brukar det väl aldrig vara – förväntas man ordna något midsommarfirande alldeles själv i år?
