Kvinnan framför mig i kön till kassan i matvarubutiken skulle inte handla så mycket. Hon tog bara det hon behövde och hade råd med eftersom hon bara hade en femtiolapp med sig. Så hon räknade priset på de varor hon tog. Men ack, något var felmärkt eller blev felräknat och kalaset gick på 51 kronor. Kvinnan viftade uppgivet med sin femtiolapp, kassörskan rörde sig tafatt. 
– En krona kan du få av mig, sa jag och sträckte fram en tunn liten fjompig peng med gyllene yta.
– Är det här en enkrona, sa kvinnan och såg både misstrogen och tacksam ut samtidigt.
– Tro det eller ej, sa jag glatt.
Hon blev glad och gav femtiolappen till kassörskan och lade den konstiga pengen i myntslukaren.
Sedan blev det min tur. Som alltid när jag lägger upp varorna på bandet gör jag ett överslag på vad det ska kosta varför jag redan stod med 140 kronor i näven. Ungefär så skulle det bli, men eftersom det var två livsmedel som jag köpt per kilopris hade jag inte kunnat räkna så noga. Typ 140 kronor, och blev det mer så var det lugnt – jag hade plånboken full av mer eller mindre konstiga mynt av gamla och nya modeller.
– Det blir 140 kronor jämnt tack, sa kassörskan.
– Perfekt, sa jag.
