Häromdagen fick jag berättat för mig om en gammal gubbe i byn som ställde till hyss för jämnan under sin levnads dagar under första halvan av förra seklet. Det påminde mig om den här texten som jag skrev för några år sedan. Den gäller än. Vi borde hitta på mer tokerier!
Det är för lite lurendrejeri nuförtiden. Så många bus man inte längre kan göra.
Bädda säck
När jag var liten bäddade vi säck åt varandra. Senast jag gjorde det var på en klassresa i sexan. Min bästis och jag hade rummet vägg i vägg med våra bästa killkompisar. Vi bäddade säck åt dem. Och sedan låg vi i varsitt rum hela natten och knackade i väggen åt varandra, sedan vi uppfunnit ett eget morsespråk. Två korta knack = Är ni vakna? Ett knack = Ja. Två långa knack = Nej.
Nuförtiden har ju alla påslakan. Säck direkt, liksom.
Telefonlur
Och tänk alla första april på åttiotalet. När telefonen – den där gråa som hette Dialog och hade en rund nummerskiva som snurrade – ringde och man lyfte luren, sade ”Hallå där” och så var det alldeles tyst i luren – men telefonen fortsatte med sina ringsignaler. Någon hade tejpat över klykorna, de som hölls nere av luren så länge den låg på, men som höjdes och släppte fram personen i andra änden när man svarade. Där stod man med luren i handen och såg dum. Det var ett bra lur.
De som var ännu lurigare tejpade fast hela luren vid telefonapparaten. Vid dagens första ringsignal efter växelns öppnade tog man tag i luren – och fick hela telefonen med sig från skrivbordet.
Nuförtiden lyfter alla på hela telefonen. De lägger strängt taget den aldrig ifrån sig.
Folie över mikronfonen i telefonluren funkar inte heller så bra nuförtiden. Mobilerna är ju omöjliga att öppna, ens när man vill det för att byta batteri. (En Dialog behövde man minsann aldrig ha på laddning).
Spela hartsfiol vid grannens sovrumsfönster är inte heller en vanlig företeelse i dagens samhälle. Ungarna vet inte vad harts är. Inte fiol heller, antagligen.
Jobblur
En äldre kollega berättade för mig om den arbetsplats han jobbade på i början av sitt yrkesliv. Där hade man ett omklädningsrum, och under den regniga och slaskiga årstiden ställde herrarna sina galoscher där när de kom på morgonen. En kväll vid hemgång hörs en högljudd svordomssalva ifrån omklädningsrummet. Ut på kontoret kommer en ilsken man och vrålar:
– Vem fan har spikat fast mina galoscher i golvet?
Det var tider det.
När jag började mitt yrkesverksamma liv berättade de gamla kvinnorna (de var väl i 38-årsåldern ungefär) att de bara några år tidigare hade tagit med sig kaffe i en termos till jobbet på morgnarna och stängt in sig på toaletterna, druckit kaffe och rökt en cigg. Detta gjorde de före klockan åtta, för då kom chefen och gick runt i korridoren och sade ”Godmorgon!” in mot varje dörröppning. Då var man tvungen att sitta där och säga ”Godmorgon överdirektören!” och hoppas att han inte kände hur man stank av rök och bönor. Det där var kanske inget lur direkt, men ett bus. Ett bus av nöden tillkommet.
Nuförtiden är rökarna så få och de står utanför byggnaden och trycker mot vinden i ett hörn och suger i sig en cigg i all hast. Och kaffet, det är gratis och smakar apa. Ändå blir man galen när automaten inte funkar.
Jag såg någon rubrik i en tidning om att ”det var tvättmedel i kaffeautomaten” – se där ett modernt och roligt lur!
Det är dags att vi uppfinner nya, arbetade lurendrejerier. Att skicka kedjebrev med e-post och vidarebefordra nakna karlar, youtubefilmsnuttar och kloka floskler är inte roligt, det är bara störande. Lite mer finess tack.
Att koppla om siffrorna i kodlåset till porten så att ingen kommer in och alla spärrar sina passerkort kunde till exempel förgylla en måndagsmorgon på kontoret. Modernt, genomarbetat, hysteriskt roligt, men utan att någon kommer till skada.
