”Jag vaknar med ett ryck” eller ”Jag vaknar plötsligt” – det är en inledning på en bok, en novell, ett kapitel eller ett stycke som enligt expertisen (lärare på skrivarkurser, lektörer, redaktörer) är totalförbjuden. 
Att vakna
För även om det känns som att man vaknar med ett ryck ibland så är just rycket det mest klichéartade sättet att beskriva det på. Alla författare, etablerade och i vardande, har någon gång låtit en karaktär vakna med ett ryck.
Visserligen känns det många gånger som att man vaknar plötsligt, men det är sällan saker sker plötsligt här i världen. Oftast vaknar man för att man redan sovit i många timmar och är lättväckt, eller för att väckarklockan ringer eller något annat ljud tränger in i ens sömnmedvetande, en insekt, ett djur eller ett barn pockar på uppmärksamhet.
Att vakna skriftligt
Det är förvånansvärt många böcker, noveller och kapitel som startar med att någon, oftast huvudpersonen, vaknar. Från och med nu kommer ni att notera det varje gång ni läser en bok. Jag har roat mig med att se hur olika författare löser sina karaktärers uppvaknanden, utan att låta dem vakna med ett ryck, plötsligt.
Nedan kommer några exempel. Vad tycker du om dem? Det finns både likheter och olikheter i hur huvudpersonens uppvaknande gestaltas. Klockslag, kroppsliga fenomen och vädret fastställs ofta. Sällan vaknar någon utvilad och lycklig.
Att vakna i litteraturen
- Solen stod redan högt när den nådde Johannas sovrumsfönster och väckte henne strax före sju. Hon vred på huvudet för en dubbelkoll med klockan i kyrktornet. Hon hade sovit i ett sträck hela natten , det måste vara vinets förtjänst.
- Jag sätter mig upp i sängen. Vet först inte var jag är någonstans. Det är fortfarande mörkt ute, vad är klockan? Kvart över ett.
- Det är söndag. Jag vaknar av mig själv och slår upp ögonen mot fönstren som visar en grå dimhimmel. Någon minut ligger jag med öppna ögon och försöker hitta dagen. Men innan jag hunnit tänka en enda redig tanke griper mig ångesten.
- Jag sätter mig upp i sängen och blinkar ut i mörkret. Vad fan var det? Det var något som väckte mig. Kan inte skaka av mig känslan av att det finns något där ute i natten som tittar på mig.
- Klockradions siffror visade 5:13. Lika bra att gå upp, tänkte Solbritt. Trots att hon hade en sömnskuld att ta igen efter de senaste veckornas intensiva arbete visste hon att hon inte skulle kunna somna om.
- Jag skriker tills jag vaknar ordentligt och fattar att det bara var en mardröm.
- Jans telefon ringer kvart över åtta på torsdagsmorgonen när han ligger i sängen. Han kryper upp och svarar, och hör en mansröst i luren.
- Vaknar tidigt efter en ond dröm, och beger mig ner till floden före sju. Det är en stilla, klar morgon. Vattnet är en spegel, New Jersey glittrar.
- Jag måste ha varit psykiskt utmattad, ty när jag vaknade i skymningen gick jag bara upp och kissade, varpå jag kröp ihop på min madrass och somnade om. Först klockan åtta på kvällen vaknade jag ordentligt av att något dunkade till i taket.
- Morgon den 11 oktober. Hon vaknade och visste inom några sekunder vad som hade hänt.
- Det ringer. Hon ligger kvar i sängen och hoppas att det ska sluta. Att den som försöker nå henne snart ger upp. Telefonsvararen tar det. Efter en kort stund ringer det igen. Hon grymtar och börjar treva med handen över nattduksbordet. Hennes fingrar rör vid en vibrerande telefon, hon fångar upp den och svarar trött: ”Anna.”
- Jag vaknade med en hemsk huvudvärk. Jag reste mig upp på armbågarna och såg Dianas delikata, trosbeklädda bakdel sticka upp i vädret medan hon rotade igenom väskan och fickorna på kläderna hon hade haft på sig igår.
Jag hittar ett exempel där författaren inte riktigt klarat av att släppa det där med rycket:
Jag vaknade av ett skott, satte mig upp i sängen med ett ryck och såg mig yrvaket omkring. Det var fortfarande nästan mörkt, ännu inte riktigt morgon. Det var måndag.
Och här har rycket hjälpligt bytts ut mot ett tvärt:
Några minuter före halv fem så vaknade David tvärt. Han var torr i munnen och kände en lätt huvudvärk.
Ett ständigt vaknande
Det sistnämnda citatet kommer från en roman som, trots att den bara är ett par hundra sidor, låter huvudpersonen David vakna upp som inledning till vart och vartannat kapitel:
Nästa morgon vaknade David sent, strax före tolv. Himlen var grå och det regnade.
När han vaknade, regnade det fortfarande. Han försökte ta sig ur sängen och märkte att det var ljust ute. Han var fortfarande skakig.
Nästa morgon vaknade David med en fruktansvärd huvudvärk. Han var torr i halsen och det snurrade fortfarande. Han visste inte vad klockan var men det var åtminstone ljust ute.
Duns. Det var efter en vecka som David hörde ett nytt ljud. Han låg i sängen och tittade upp i taket när en svag duns slog mot väggen vid fönstret. Han satte sig upp. Klockan var halv två på natten.
Han vaknade långt senare och var ensam. Han behövde gå på toaletten, men när han reste sig upp ur sängen så såg han något stå i hallens mörka hörn. Något långt, smalt. Stilla. David stod kvar. Det var månljuset förstås, från takfönstret, och skuggorna som uppstod från allt som fanns omkring. Det var ingenting där.
David vaknade och hade ont i hela kroppen. Han låg fortfarande på golvet. Musklerna var stela och ryggen värkte. Men det var ljust ute och snöfallet hade tilltagit. Det yrde utanför, täcket hade blivit tjockt.
David öppnade ögonen. Han var kall och stel. Solen lyste i ansiktet på honom, han fick blinka för att inte bli bländad. Han hade huvudvärk. Kroppen var fuktig, som om han svettades överallt.
David vaknade med ryggen mot berget. Han satt med benen brett isär och huvudet lutat i en besvärlig vinkel. Nacken var stel och han var genomblöt och kall. Han blinkade med ögonen mot det starka ljuset. Solen var uppe, himlen var blå. Det hade slutat regna och stora delar av snön var borta. Han hörde fåglar i närheten, det kändes nästan som vår i luften.
Det är sällan insomnandet beskrivs i litteraturen. Sömnlösheten, däremot…
