Jag älskar svenskan, mitt modersmål. När jag väljer vilka böcker jag ska läsa väljer jag oftast de som är skrivna i original på svenska, av svenska författare. Jag känner mig hemma i svenskan. Trots det finns det vissa ord och uttryck som jag avundas engelskan. ”Once” och ännu mer ”twice” saknar jag på svenska. Det blir större effekt av ”Have you ever been on the moon” om svaret är ”twice” än av ”Har du varit på månen” som besvaras med ”två gånger”. Eller hur?
Ska vi våga oss på att vara något ekivoka så här på fredagskvällen så önskar jag att vi hade ett lika bra verb som ”shag” och framförallt att vi kunde säga något lika beskrivande och positivt som ”shagable” istället för ”liggbar”.
Den som jag har kär
Därmed närmar jag mig dagens språkbetraktelse. Den om personen vi älskar, vår partner, den vi är kär i.
Vi kallar dem flickvän och pojkvän. Men ärligt talat – klingar det inte falskt när du är 58 år och den du är kär i är 64? Vi kallar dem min tjej och min kille. Men det är inte helt lätt att veta vem trettiofemnånting-åriga mamman menar när hon pratar om sin kille – sambon, Niklas, 34 eller sonen, Oskar, 13? I vardagliga ordalag kallar vi våra partner för gubben, gumman, tanten, sambon, mannen, den jag bor hos, min bättre hälft, särbon eller något annat som låter allt annat än som tillmälet på den vi älskar mest.
Låna in kärestan från Norge och Danmark
Vi borde införa en ny term för den som i vårt hjärta motsvarar maken och makan, när vi inte är gifta utan därmed jämställda. Och vi borde importera den termen från våra nordiska grannländer Norge och Danmark. Där kallar man den käraste man har för just det: käraste och käresta. Kjaersten eller kaereste. Till och med islänningarna säger så. Det är bara vi och finnarna som hålls med pojk- och flickvän. Säger man käresta har man ett ord som är könsneutralt och samtidigt tydligt. ”Den jag håller kär”. Vi älskar våra barn och andra familjemedlemmar och vänner. Men det är vår käresta som vi håller kär. Mannen eller kvinnan i vårt liv. Den vi för tillfället har en kärleksrelation med. ”Min käresta” kan aldrig missförstås.
Ska vi hjälpas åt att förändra språkbruket i Sverige och kalla den vi håller kär för vår käresta, från och med nu?
