Idag slösade jag bort alla pokebollar, som jag samlat på mig under ett par dagar i civiliserade trakter, på att försöka fånga en flaxande fågelpokemon – utan att lyckas.
Sur och besviken åkte jag vidare och stannade vid en affär på landet. I kassan satt en mycket trevlig ung man och när jag hade betalat dristade jag mig till att ställa frågan som desperat tickar i mitt bröst och följande scen utspelar sig.
Scen: en ICA-butik på landsbygden
Jag, 55:
– Ursäkta men vet du om det finns något pokestop här i närheten?
Expedit, max 23:
– Förlåt, vad sa du, pokerstopp?
Jag, generat:
– Nej, alltså pokemon.
Expedit, generat:
– Alltså jag vet inte så mycket om det där.
Kunden före mig står och packar i sina livsmedel i kassar. Hon fångar min blick.
Kund, kanske 51:
– Letar du pokestop?
Jag, hoppfull:
– Ja, vet du om det finns något här i närheten?
Kund, beklagande:
– Nej, jag har inte upptäckt några här.
Jag, i behov av att tala ut:
– Jag har gjort slut på alla mina bollar!
Kund, inkännande:
– Ånej!
Jag, känner mig sedd och förstådd:
– Det är vådan för oss på landsbygden.
Vi skakar på huvudet och ler i sorgset i samförstånd, kunden och jag. Expediten skakar också på huvudet, men av andra skäl.
Jag, tillkämpat glatt:
– Men det ordnar sig. Vi har ett pokestop hemma i byn, vid kyrkan.
Kund och jag går ut ur butiken och vinkar farväl. Expediten fortsätter sitt jobb, lättad.
