”Hon som vakar” kom ut 2017 och efter att ha läst Caroline Erikssons ”Djävulen hjälpte mig” (2013) och ”De försvunna” (2015) har den stått på min att läsa-lista. Inte förrän i början av 2020 blev den läst – men då läste jag å andra sidan ut den inom ett dygn. En riktig sträckläsarbok!
Skicklig dramaturgi
Det här är vad man kan kalla en spänningsroman. På pocketomslaget citeras recensioner som jämför den med ”Kvinnan på tåget” och det kan stämma – men jag skulle nog vilja påstå att Erikssons bok är ännu bättre. Bättre för att den är tajtare, berättelsen flipprar inte ut i oväsentligheter.
Det går inte att skriva en recension om vad boken handlar om – den måste läsas utan förkunskaper för att komma bäst till sin rätt. För bokens storhet ligger i berättelsen – hur den är uppbyggd.
Här finns inget blommigt språk, inga krusiduller, här finns endast sparsamma miljöbeskrivningar och total avsaknad av bihistorier. Eriksson har ett drivet och sparsmakat språk som ger oss själva berättelsen, inget annat. Det är HUR hon berättar historien som är storheten. Det är mycket skickligt gjort.
Det är en bok som, när man kommit till den allra sista delen, gör att man genast måste läsa om den, eller delar av den, från början. Det kanske låter konstigt – men det är högsta betyg i det här fallet. Så – läs den!
Ordhyllans bokrecension av Hon som vakar av Caroline Eriksson, utgiven 2017 på Forum. Den fick betyg 4 +
Lämna ett svar