När Stjärnlösa nätter blev vad vi skulle läsa i en av mina bokklubbar så hade jag inte hört talas om Arkan Asaad. Det enda jag fick höra om den innan jag läste den var att författaren var invandrad till Sverige och skrev om kulturkrockar.
Självbiografiskt innehåll med invandrarperspektiv
Vad jag förstår var möjligen Arkan född som kurd i Irak men invandrad som väldigt litet barn och därför uppväxt som svensk. Huvudpersonen i boken heter Amàr och bor i Västerås. Asaad skriver i efterordet att romanen är i princip självbiografisk.
Den stora behållningen med boken är inblickarna i hur verkligheten ser ut för andra generationens invandrare – födda och uppväxta i Sverige men med en stor och stark familj i såväl Sverige som fäderneslandet med en helt annat kultur och värdegrund än den vi infödda svenskar tar för självklar. Det gav mig en större förståelse för deras verklighet i vardagen. Vilken press traditionen utgör och också vilken styrka det kan finnas i en familjegemenskap.
Enkelt och rakt berättarspråk
Bokens enkla språk förvånar mig, särskilt med tanke på att den vunnit priser. Trots att boken inte är mer än 250 sidor tog det ett bra tag innan jag kom in i den. I början hade jag dessutom svårt att få tidslinjen att gå ihop – när och hur länge var han i USA, när flyttade han hemifrån och hur gammal var han egentligen när gjorde resan till Kurdistan? Men andra halvan hade ett bättre driv.
Åter till språket. Berättelsen återges ”rakt upp och ned”- här finns förvisso en del vackra metaforer, men ingen direkt gestaltning. Som läsare blir jag inte berörd, trots att det är oerhört starka känslor och dramatiska händelser som spelas upp. Det går fort fram mellan sådant som ”Jag umgicks inte längre med familjen, jag pratade inte med någon”, ”Fars första ansträngning att förstöra mitt liv kom som en chock när jag ett par dagar senare satt och spelade tv-spel” och ”Att alltid bli sedd och hörd, framför allt av sin familj och släkt, är fantastiskt”, mellan ”Hon brydde sig alltid om mig och kallade mig sin älskade son” och ”Jag hatade min mamma.” Berättelsen blir i vissa stycken väldigt summarisk.
När jag läst ut boken är det ändå berättelsen – allt som hände med Amàr och hans familj – som lämnar sitt avtryck kvar. Och kanske, kanske är det det simpla berättarspråket som gör att berättelsen framgår så starkt. Om det funkade för Kurt Vonnegut – så varför inte för Arkan Asaad?
Ytterligare två böcker
Jag blir sugen på att läsa de två efterföljande böckerna, den ena om Amàrs fars historia och hur hans liv såg ut fram till han kom till Sverige, och den andra som fortsättning på vad som händer efter Stjärnlösa nätter. Det måste vara ett gott betyg trots allt, för det är inte ofta jag känner längtan efter att läsa nästa del i en trilogi.
Ordhyllans bokrecension av Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, utgiven 2012 på Norstedts förlag. Den fick betyg 3-
[simple-social-share]
Lämna ett svar