Jag vet faktiskt inte varför jag fick ögonen på den här boken, men uppenbarligen hade jag lånat den som e-bok och laddat ner den på min läsplatta (Letto) och eftersom den bara är 160 sidor och beskrivs som humor kändes det lätt att börja läsa den.
Det tog mig dock några kapitel innan jag visste om det verkligen var en roman, eller, som jag trodde efter det första och andra kapitlet, att det var avslutade kåserier eller noveller. Varje kapitel har ett namn, kanske var det novellens titel? Men allteftersom kom karaktärerna tillbaka och när jag läst hela boken var det uppenbart att det var en sammanhållen historia. Att jag hade svårt att skilja Staffan, Sture och Sten-Otto åt, och vem som var begravningsentreprenör, polismästare, kyrkvaktmästare eller kyrkoherde och vem som var gift med Signe eller Majken eller Sigrid, Lisa, Gunvor, gjorde inte saken lättare.
Berättelsen utspelar sig i nutid i ett icke namngivet mindre samhälle men har en air av äldre tider (vilket bland annat namnen jag räknade upp bidrar till). Den är skriven som en skröna i berättande form. Det är alltså ingen bok där man får lära känna karaktärerna eller där något går på djupet. Berättelsen utgörs av löst sammanhängande, och underhållande, situationer. När allt kommer omkring så är det kanske helt enkelt ett 160 sidor långt kåseri. Småputtrigt, lättläst, välskrivet.
Ordhyllans bokrecension av Begravningsentreprenör Fridlunds fataliteter av Cecilia Hultberg, utgiven 2014 på Recito. Den fick betyg 2+
Lämna ett svar