Jag hade bara läst en bok av Theodor Kallifatides tidigare (Med sina läppars svalka) och gav den betyg 3. Det var i bokklubben vi hade valt den och den allmänna uppfattningen bland deltagarna var att den var ”sådär” men att språket var väldigt bra. Därför ville jag prova fler böcker av honom. Hittade Den sjätte passageraren på loppis och den beskrivs som ”kriminalroman”. Ett eget språk och spänningsroman lät som en kombination i min smak. Men nej. Spännande var boken inte. Språket kändes, frånsett några fina formuleringar, kort och stötigt.
Boken är skriven i det som brukar kallas det allvetande perspektivet, vilket inte är så vanligt nuförtiden. Det innebär att man inte kommer nära huvudpersonen (som i det här fallet är kriminalkommissarien Kristina Vendel) utan istället hör författarens röst i berättelsen. Jag trodde jag gillade det greppet, men i den boken hörs Kallifatides egna erfarenheter och åsikter så tydligt att Kristina inte sys som människa. Till exempel har jag svårt att tro att det var Kristina som, när hon och hennes kvinnliga kollega gick in i ett rum på en brottsplats där det låg fläckiga madrasser på golvet, tänkte ”Som kvinnor hade de stor förtrogenhet med alla slags fläckar och de här såg ut som sperma.”
Många och stereotypa karaktärer
Många karaktärer fladdrar förbi. Sex döda som alla har anhöriga och vars livshistoria vi får berättat i några meningar som att de är barn till en kvinna som blev våldtagen, makar som är otrogna mot varann, en tonårspojke vars mor är en ”djupt troende kvinna” som beskrivs som ”obetydlig” jämfört med sin make, kyrkvaktmästaren som är lång och stilig och har en behaglig röst. En annan ung kvinna har föräldrar som inte ”hade någon som helst fallenhet för musik eller någon annan konst. Han var bilmontör” och ”hon var fotvårdsspecialist”. En ung änka är lång, smal och vacker och tar emot polisen iklädd lång, slitsad klänning och röda sandaletter. Lika stereotypt som människorna fladdrar förbi i berättelsen dras andra grupper och nationaliteter över en kam och det är Kallifatides röst jag hör, hans generaliseringar, tillvaron filtrerad genom hans erfarenheter, åsikter från en äldre, invandrad grek. Se där – nu gjorde jag själv den gode författaren till en stereotyp!
Jag gillar Kallifatides så jag ger inte upp. Vid tillfälle ska jag ta mig an en vanlig roman av honom.
Ordhyllans bokrecension av Den sjätte passageraren av Theodor Kallifatidis, utgiven 2002 på Bonniers förlag. Den fick betyg 2
Lämna ett svar