Håkan Nesser är en av mina stora favoriter, älskar hans språk. I Maskarna på Carmine street, liksom alltid, väver han in läsaren i känslostämningar. Boken blir mer och mer spännande och får ett oväntat, men lite hastigt överspelat, slut. Och precis som efter ”Levande och döda i Windsor” sitter jag en lång stund efteråt i tankar och kommer på att vissa säckar aldrig knöts ihop.
Jag funderar på om det är oförlåtligt av en spänningsromansförfattare, eller ett genidrag?
Ordhyllans bokrecension av Maskarna på Carmine street av Håkan Nesser, utgiven 2009 på Bonniers. Den fick betyg 4
Lämna ett svar