Häromdagen fick jag berättat för mig om en gammal gubbe i byn som ställde till hyss för jämnan under sin levnads dagar under första halvan av förra seklet. Det påminde mig om den här texten som jag skrev för några år sedan. Den gäller än. Vi borde hitta på mer tokerier!
Det är för lite lurendrejeri nuförtiden. Så många bus man inte längre kan göra.
Bädda säck
När jag var liten bäddade vi säck åt varandra. Senast jag gjorde det var på en klassresa i sexan. Min bästis och jag hade rummet vägg i vägg med våra bästa killkompisar. Vi bäddade säck åt dem. Och sedan låg vi i varsitt rum hela natten och knackade i väggen åt varandra, sedan vi uppfunnit ett eget morsespråk. Två korta knack = Är ni vakna? Ett knack = Ja. Två långa knack = Nej.
Nuförtiden har ju alla påslakan. Säck direkt, liksom.
Telefonlur
Och tänk alla första april på åttiotalet. När telefonen – den där gråa som hette Dialog och hade en rund nummerskiva som snurrade – ringde och man lyfte luren, sade ”Hallå där” och så var det alldeles tyst i luren – men telefonen fortsatte med sina ringsignaler. Någon hade tejpat över klykorna, de som hölls nere av luren så länge den låg på, men som höjdes och släppte fram personen i andra änden när man svarade. Där stod man med luren i handen och såg dum. Det var ett bra lur.
Jobblur
– Vem fan har spikat fast mina galoscher i golvet?
Lämna ett svar