Igår hade jag och en vän bestämt att träffas och fika. Det var längesedan vi sågs och hade tid att riktigt prata. Jag såg fram emot det. Just som jag klev in på fiket hörde hon av sig och meddelade att hon tyvärr skulle bli en halvtimme sen. Ingen fara. Jag hade ingen annan tid att passa och hon är värd att vänta på.
Så vad gjorde jag tills hon kom?
Jag hängde av mig kappan, tog ett glas vatten och satte mig i en karmstol vid ett lågt bord vid fönstret mot gatan.
Det var det.
Det var det enda jag gjorde på en halvtimme. Satt i en karmstol och tittade ut genom ett regnvått fönster på en grå affärsgata.
Jag rörde inte min handväska. Tittade inte på mobilen en enda gång. Skrev ingenting. Läste ingenting.
Min vän kände sig såklart lite stressad och kanske hade en släng av dåligt samvete för att jag fått vänta, trots att det berodde på saker hon absolut inte kunde påverka. Men jag kände mig tacksam. Hon hade ju gett mig en hel halvtimmes mellanrum i tiden.
Lämna ett svar