Det är roligt att prata med släktingar och bekanta när de mitt i samtalet uppmärksammar vad vi säger. Som när värdinnan på ett kaffekalas erbjuder mig påtår och jag svarar:
– Inte så mycket tack. En mun ba’.
och den tredje i gänget utropar:
– ”En munba” – så sa alltid min pappa! (född 1922, min kommentar).
Eller när jag vid ett samtal med en kvinna i sextioplusåldern (det vill säga inte särskilt mycket äldre än jag) pratar om något jag nu glömt, en person eller en företeelse som jag tycker att
– Den har verkligen sjangserat!
Och hon utropar:
– Säger du också sjangserat! Min dotter (född 1992, min kommentar) förstår inte vad jag menar när jag säger sjangsera!
Generation eller geografi?
Så nu undrar jag: är de här uttrycken dialektala (i det här fallet Roslagen, Uppland) eller är de generationsknutna? Använder du dem, förstår du dem? Och vilka ord och uttryck använder du, som folk i andra delar av landet och i andra åldrar inte förstår?
Sjangsera säger min mamma också (född 50, Göteborg) så det känner jag väl igen men tror inte jag hört någon annan än hon säga så faktiskt. Jag har tänkt att det är generationsbetingat. Men nu har jag förstås börjat säga så själv, och än så länger upplever jag att folk åtminstone förstår vad jag menar. 🙂
”En mun ba” låter mer ungdomligt, vad roligt att det sades av folk födda redan på 20-talet! När jag var liten fanns det en snuskig ramsa med tillhörande rörelser som gick typ ”han ba, hon ba, de ba, jag ba”. Ba är ju slang/talspråk för bara, så det känns mer som att det är en praktikalitet att säga så.
Härligt att höra att sjangsera funkar även i Göteborg! Egentligen är ordet både praktiskt och lättbegripligt: byt ut sj mot ch så syns det ju direkt att det är samma ord som det engelska change och franska changement.